Ett milt lyktvansinne

Varför blir jag så knäpp när jag ser en lykta? Kan inte låta bli dem i affärerna. Får hallucinationer om en mörk sommarkväll i bersån eller i trädgården, och jag har ställt ut lyktor litet hemtrevligt överallt. Det blir ju aldrig riktigt så eftersom det är ljust så länge och för att jag har en sexåring som vaknar 06.15 varje dag, ur som skur. Man är liksom för trött för att sitta ute och uggla tills det är kolmörkt. Men på kräftpremiären, då brukar det vara Cityfest i Gävle, och då ligger vårt samhälle kav lugnt, inte en moped inom hörhåll. Då njuter vi av friden och sätter oss i bersån när barnet somnat och festar på en rejäl hög med kräftor. Och då åker lyktorna fram! På julen passar jag också på. Däremellan är det liksom litet ansträngande att gå och tända alla lyktorna. Men jag måste köpa några nya varje år, och jag måste bara fingra en stund på dem i affärerna.